Jag kan känna en sorts ömhet för den här boken, förmodligen för att den är den första. Att börja skriva var en stor sak. Å ena sidan var det inget jag längtat efter eller drömt om, å andra sidan var det som att hitta hem. Jag bestämde mig för att börja skriva för att jag var less på frilanstillvaron där jag alltid var utlämnad till en beställare. Skrivandet skulle bli, och blev, mitt eget projekt, något jag gjorde för min skull – av glädje och lust.
När jag började på den här boken visste jag inte vem jag var som författare, jag kände inte min egen röst, Jag trodde att jag skulle skriva en rolig bok där jag tog ut svängarna med rappa dialoger, många utvikningar och utstuderade bifigurer. Istället blev det en ganska allvarlig bok om att stå mitt emellan sina egna önskningar och andras förväntningar. Något jag själv brottats med när jag lämnade min trygga tjänstemannatillvaro för att försöka försörja mig på att vara kreativ och rolig.
Humorn i boken blev inte alls av den där skämtsamma haha-karaktären som jag trodde den skulle bli med tanke på min bakgrund som sketchförfattare, istället smög den sig ganska tystlåten och med låg profil in i texten. När boken var färdig och skulle redigeras upptäckte jag att början inte alls hade samma stil som slutet. Jag fick gå tillbaka och plocka bort en massa av de där ”tokroliga lustigheterna” som uppenbarligen inte var skrivna med min röst.
Det kanske är så man hittar sig själv, genom att söka?
Paula, som huvudpersonen heter, provocerade också och det var en intressant upptäckt. Hon är självupptagen och inte särskilt mogen, emellanåt rent av osympatisk i sin oförmåga att uppskatta andras ansträngningar. Det här var uppenbart inte helt okej för en kvinnlig huvudperson. Kvinnliga huvudpersoner ska vara sympatiska och ödmjuka och lätta att identifiera sig med förstod jag snabbt. Märkligt, för ärligt talat – är det så vi kvinnor alltid är?
