Idén till den här historien fick jag under en promenad många år innan jag skrev den. Historien var så självklar att redan innan jag kom hem igen var berättelsen färdig. Den skulle handla om tre kvinnor, Miriam, Nina och Ellinor, grannar i ett litet villakvarter någonstans i Sverige. Jag såg framför mig hur de levde sina liv i maklig takt och utan större dramatik, men att förnöjsamheten var skenbar. Under ytan fanns tankarna på hur livet blivit och hur det skulle kunna vara. Jag ville rucka på den där stillheten och skaka fram missnöjet som jag visste fanns i var och en av dem. Uppgiften att göra detta la jag på en nyinflyttad granne som visar sig vara spåkvinna.
I historien spelar ett visst tarotkort en stor roll. Ett kort som får de tre kvinnorna att göra den resa som leder dem vidare. Men vilket var det? Jag hade aldrig sysslat med tarot, men jag köpte en kortlek och började leta. När jag kom till kortet Lyckans hjul stannade jag till. Enligt den medföljande instruktionen stod innebörden för att våga följa med i livets upp- och nedgångar och på så vis följa hjulets och livets rörelse framåt. Ord som tur, framgång och god lycka fick mig att känna att jag funnit min titel.
I resarcharbetet inför skrivandet fick jag hjälp av en riktig spåkvinna. När jag frågade henne vilket det speciella kort som får de tre kvinnorna att ge sig ut på sin resa kunde tänkas vara, svarade hon tvärsäkert: Lyckans hjul. Att det var min arbetstitel på boken hade jag inte berättat.
När jag senare började skriva kände jag ett behov av att bekanta mig mer med tarotkorten. I instruktionsboken fanns det något som kallades ”årsläxa”. Man skulle, med hjälp av sitt födelsedatum och årtalet man ville veta något om, komma fram till ett tal som motsvarade ett visst kort. Jag gjorde min årsläxa för 2007 eftersom boken skulle komma ut då. Siffran jag fick fram var 10 – Lyckans hjul.
För mig blev de här händelserna bekräftelser på att jag var på rätt väg. Att jag hade litat till min intuition. Precis som Miriam, Nina och Ellinor får lära sig att göra.
