Det här var på många sätt en tung bok att skriva, kanske är det därför den också är den kortaste av mina böcker? Jag ville skriva en kärleksroman, men den skulle handla om den verkliga kärleken. Den som utvecklas med åren och som har mycket lite att göra med förälskelsens rus. De allra flesta romaner om kärlek som skrivs handlar ju faktiskt om förälskelse, om att träffa någon och uppfyllas av stora, himlastormande känslor. Men vad händer sedan, när vågorna lagt sig?
Jag skrev den här när våra barn var ganska små och det var som att försöka kika runt hörnet. Hur blir det när vi kliver ur den här galet intensiva småbarnsperioden? Vad finns kvar av kärleken då? Jag såg en massa par runt om som krackelerade, det var skilsmässor och otroheter. Jag ville verkligen inte hamna där. På så vis var den här boken som en besvärjelse: Titta, jag ser hur det kan gå, jag är medveten – får jag slippa då?
Än en gång är mannen i boken också den mest sympatiska. Jag gillar verkligen Tom! Annika får stå för den där otyglade längtan efter mer som jag tror många som lever i långa relationer kan känna igen sig i. Jo, vi har det bra, men ska det aldrig bli mer än så här? På så vis har hon en mer otacksam roll.
En kuriositet är att Merete Mazzarella skrivit om boken i sin egen När vi spelade Afrikas stjärna. Hon har då valt att läsa den i ett generationsperspektiv utifrån den roll som Annikas mamma spelar i boken. Jag blev mycket smickrad av formuleringen att jag är en författare som ”verkligen har fingret på tidens puls”!
