På sätt och vis var det den här boken jag hela tiden ville skriva när jag började som författare. Med min bakgrund på Säpo var det som att jag satt på en jätteskatt. Jag hade inblickar i en värld som få människor ens vet existerar. Att inte använda det som författare är ju näst intill en synd! Givetvis är själva historien i den här boken ren fiktion, men den hade kunnat varit sann. Dels själva spionhistorien, hur en värvning faktiskt skulle kunna gå till idag. Dels den storpolitiska twisten. Att USA finansierar tjetjensk terrorism med ena handen och informerar Putin med den andra så att den ryske presidenten får visa sig som hjälte och därmed säkra sin position i landet, ligger kanske inte så långt borta? Man vet vad man har, men inte vad man får …
Personligen var ändå den här boken en stor besvikelse för mig. Att en svensk författare med egen bakgrund inom Säpos kontraspionage skriver en bok i den miljön borde ha väckt en del intresse. Också bokens antydningar om Sveriges roll som ”nyttig idiot” i stormakternas spel borde varit värda några seriösa kommentarer. Men boken väckte ingen uppmärksamhet alls i media. Jag var redan etablerad som författare till feel-good-boken Små citroner gula och dessutom kvinna, jag tror helt enkelt ingen tog mig på allvar. Så om jag har någon bitterhet i mig är det nog här man ska gräva …
I övrigt delade den in mina läsare i två grupper: de som tyckte den här boken var det bästa jag gjort och de som inte fattade någonting. Förlaget visste inte heller hur det skulle bete sig. Var det en deckare? En thriller? En spänningsroman? Hur skulle den saluföras? Allt blev så komplicerat. Helt i onödan som jag ser det idag.
Själv är jag mycket stolt över Den ryske vännen och frågan är om jag inte tycker att den är min bästa roman.
