FÖRFATTARTIPS

Genom åren har jag fått och besvarat många frågor kring författande. Här har jag samlat en del av dem tillsammans med några allmänna råd och reflektioner kring skrivande.

Råden följer ingen speciell ordning eller struktur så du får botanisera på egen hand. Hoppas du hittar något som kan vara till hjälp och inspiration!

  • Hur går man vidare när man känner att man kört fast? Skriver olika manus och skickar in, gång på gång men blir bara refuserad. Vill gärna ta mig framåt men kommer ju ingenstans. Hur gör man?

    Svar: Det är inte en lätt fråga. Jag har, om jag ska vara ärlig, aldrig varit i den situationen, men om jag ändå ska försöka mig på ett råd så är det att ta hjälp. Jag skulle nog söka till en skrivarkurs eller leta reda på en skrivcoach som kan ge konstruktiv kritik. Det finns ju en anledning till att förlagen säger nej. Om du blivit refuserad med en kommentar har du redan en ledtråd, annars måste du söka efter svaren själv. I det här läget hjälper det inte med snälla vänner som klappar på axeln och försöker trösta, du behöver någon som krasst kan peka på bristerna i dina texter. Det är tufft att ta, men som jag ser det enda vägen framåt. Hoppas du orkar fortsätta. Du vet, plötsligt händer det …

  • Jag har en fråga som jag skulle bli jätteglad om du svarade på. Hur många böcker skrev du/gav du ut innan du kunde leva på skrivandet?

    Svar: Det är en svår fråga eftersom det beror på vilket liv man lever och vilket försörjningsansvar man har. Mitt ”leva på” är kanske inte samma som ditt ”leva på”. Hade jag velat hade jag nog kunnat försörja mig på heltid från och med bok tre. Då hade jag inkomster från de två första som börjat komma in. För det ska man veta, att även om en bok säljer tar det lång tid innan inkomsterna börjar rulla. Först ska boken komma ut, och förhoppningsvis sälja, sedan sker avräkningen året därpå och eventuella pengar betalas ut först i oktober, alltså året efter boken kommit ut. Mina förskott var till en början inte så stora, så det tog ett tag innan jag kunde försörja mig som författare trots att böckerna sålde bra och jag skrev en om året.
    Att ha alternativa inkomster som författare är en bra idé. Själv har jag nästan alltid gjort annat vid sidan om, men det har framför allt handlat om att jag velat ha variation i mitt arbete.

  • Lägger du ner mycket tid med att jobba på boktitlarna? Det verkar vara ett ganska svårt jobb, att hitta en bra och kärnfull titel.

    Svar: Ja, det är svårt. Några gånger har jag haft en färdig titel, men ibland har den tillkommit i efterhand i diskussion med min förläggare eller någon annan person i min närhet.

  • Hur disciplinerad är du som författare?

    Svar: Ganska så, det måste man vara för att skriva en bok, men med åren har jag blivit mer förlåtande och förstående för att processen också kräver ”passiv” tid.  Tid för tankar att födas och fantiserandet att komma igång. Tidigare såg jag det som ledig tid när jag inte satt framför datorn och skrev, men nu räknar jag även de andra delarna av skapelseprocessen till arbetet.

    Är jag i en skrivperiod går jag oftast till min skrivlya 3-5 dagar i veckan. Jag försöker stanna hela dagar även om det flödar dåligt. Bättre en sida än ingen sida.
    Det här med helger är ju inte så heligt när man har ett jobb som mitt. Jag tar ofta ledigt mitt i veckan och kan lika gärna arbeta en sommardag på landet eller en söndag som en vanlig onsdag. Ändå gör jag sällan det. Dels för att jag har familj, barn som går i skolan och en man som (oftast) arbetar mån-fre. Dels för min egen skull. Att vara författare är att ha ett minst sagt fritt jobb och för att hantera den friheten krävs rutiner och disciplin, i alla fall om man tänker sig att syssla med det en längre tid (typ ett liv). Att avsätta tid för ledighet är därmed minst lika viktigt som att sitta sina timmar framför datorn vare sig inspirationen flödar eller inte.

    När det gäller disciplin lyder alltså mitt tips: Helga vilodagen (som ju självfallet inte måste vara en söndag!).

  • Brukar du göra en förteckning över dina karaktärer när du skriver?

    Svar: Jo då, men tyvärr glömmer jag ofta att fylla i den … Jag startar nämligen inte mitt arbete med ett färdigt persongalleri, utan låter karaktärerna ta form under arbetets gång. Det kan vara en mening här och där som ”avslöjar” något om personens utseende, boende, familjförhållanden etc. Eftersom jag har fokus framåt när jag skriver missar jag lätt att föra in sådana fakta i den där förteckningen, så den är – ärligt talat – lite halvdan.

    Förutom min (bristfälliga) personförteckning har jag just nu två andra dokument vid sidan av texten. Dels ett utförligt synopsis (som jag har full frihet att avvika från), dels handlingen i punktform. Det senare har jag upptäckt är till stor hjälp, inte minst när jag kör fast. Det är lätt att hamna i en sorts ingemansland när man skriver en roman. Plötsligt håller folk bara på och dricker kaffe, tar promenader, pratar strunt och gör en massa andra saker som visserligen ger berättelsen karaktär, men som inte för handlingen framåt. Genom att då se vad nästa sak som ska ske är kan jag driva upp tempot och hålla karaktärerna i styr.

    Att författaren vet vart berättelsen är på väg skapar en känsla hos läsaren av att vara i trygga händer. Det är som att åka med en chaufför man litar på. Först då kan man slappna av och njuta av utsikten, om ni förstår vad jag menar.

  • Läser du din egen text medan du skriver?

    Svar: Jag börjar alltid mina arbetsdagar med att läsa igenom och grovredigera det jag skrev dagen innan. Om jag har skrivit mycket dagen innan kan det jobbet ta halva arbetsdagen, men det är väl investerad tid.

    Generellt sett rekommenderar jag annars inte att läsa för mycket i det du har skrivit innan du fått ur dig en färdig råtext. Varför? Det finns många skäl. Ett är att läsandet är mer krävande än du tror. Du behöver den kraften och energin för att komma framåt. Går du bakåt i texten kommer du att upptäcka en massa saker du inte är nöjd med (så ÄR det bara). Antingen börjar du korrigera, som tar en massa tid, eller så blir du nedslagen och riskerar att tappa fart och energi av den anledningen. Låt texten vara, är mitt författarråd. Skriv först, läs och redigera sedan.

    Jaha, så varför börjar då jag mina arbetsdagar med att läsa och redigera? Mest gör jag det för att hitta flytet och minnas var jag slutade. Redigerandet blir då en naturlig följd av läsandet. Jag klarar helt enkelt inte av att lämna felaktigheter eller dåliga formuleringar när jag hittar dem. Men jag går aldrig längre bak än till gårdagens arbete. Det händer visserligen att jag ibland behöver kolla upp något längre bak i texten – med tanke på hur lång tid det tar att skriva en roman är det lätt att glömma vad folk heter, hur de ser ut och vad de har för tapeter i sitt kök – men bara att kolla en sådan sak brukar resultera i att jag fastnar en lång stund så jag gör det inte i onödan.

    En annan fördel med att fokusera framåt och inte grotta ner dig i text du redan skrivit, är att du kommer bli ganska överraskad den dag det faktiskt är dags att läsa från början. Har jag verkligen skrivit det här? är en fråga som kommer att dyka upp, och även om missnöjet kan vara stort kan också det positiva överraska. Du kommer att hitta meningar och stycken som är riktigt bra, som glänser som små juveler. Inte minst kommer du att häpna över att du faktiskt fått ihop din historia med början, mitten och slut. Allt utöver det är detaljer

  • Om ensamheten…

    För att kunna arbeta professionellt som författare måste du stå ut med ditt eget sällskap i stora doser. Det låter kanske lyxigt att ha en massa tid för sig själv, att sitta ensam och vara kreativ, skapa och hitta på, och för många av er som delar ert skrivintresse med ett annat jobb är det säkert en dröm att få skriva på heltid. Men att dag efter dag, år efter år, arbeta själv är också till viss del utarmande. Vi är alla mer eller mindre beroende av utbyte med andra människor. Det är så vi startar de kreativa processerna i hjärnan, genom att förse den med bränsle i form av intryck, möten, främmande tankar och idéer. Så vad händer då när man sitter helt själv? Ja, det blir ärligt talat lite fattigt. Ändå är den där ensamheten en förutsättning för skapandet. En paradox.

    Det jag tycker är svårast med den yrkesmässiga ensamheten är att allt hänger på mig. Om jag inte skriver blir ingenting skrivet. Är jag sjuk en dag eller tar semester en vecka så kommer jag tillbaka till exakt samma punkt som jag lämnade. Har jag gått tidigare på måndagen för att jag kört fast, börjar jag tisdagen med samma mening som jag slutade med. På så vis kan jag avundas författarpar som hjälps åt och skapar gemensamt. Tänk att någon annan tar vid och tillför energi när jag har strandat. Vilken dröm!

    Ett författarråd från mig är därför att aktivt låta dig inspireras av andra människor mellan dina skrivperioder. Det är viktigt att fylla på förråden, i dem förvarar du dina arbetsredskap – inspiration och kreativitet. När du väl sitter på din kammare och skriver är du ensam. Så är det bara.

  • Om att hitta sin stil…

    Att skriva är en sak, att hitta sin egen unika stil är en annan. Stilen kan liknas vid en skribents stämma. Det är en medfödd talang som kan utvecklas, förfinas och breddas, men i grund och botten är din stil – din röst – en del av din unika personlighet.

    För att hitta den måste du skriva. Mycket. Korta stycken kan vi fejka. Vi kan låna någon annans röst eller låtsas vara någon vi inte är. Vi kan skriva i en viss genre eller på ett visst sätt (till en myndighet, i en artikel etc), men ju längre texten blir desto svårare är det att undvika sin egen stämma. Därför behöver du skriva på för finna din stil. Tro inte att den infinner sig för att du mejslar samma rader månader i sträck.

    Man väljer inte sin röst, man har en. En skicklig baryton kanske kan sjunga några rader i tenorens register, men om det ska låta bra i längden måste han fördjupa och förfina sin egen naturliga stämma. Somliga skriver rakt på sak, lättillgängligt och flytande, andra skriver på djupet, inåtvänt och begrundande. Det ena är inte bättre eller sämre än det andra. Båda dessa röster kan sjunga underbart njutbara sånger likväl som de kan kraxa så det skär sig i öronen. En bra författare är en författare som hittat sin röst och jobbat med den, som breddat sitt register utan att tappa den egna tonen.

    Du kanske har en särskild talang för att skriva finstämda naturskildringar eller så visar det sig att du kan trollbinda en läsare med driv och tempo. Kanske har du en alldeles speciell förmåga att skapa värme, trivsel och identifikation i det du skriver. Eller så gör din unika språkkänsla att du kan experimentera med ord och meningsbyggnader på ett nytt och utmanande sätt.

    Var glad för din röst! Hitta den, använd den, utveckla den!

  • Om författarekonomi…

    Hösten är en viktig tid som författare, då betalar nämligen förlagen ut royalty, dvs de pengar man under året (eller rättare sagt förra året) tjänat på sina böcker. För en etablerad och populär författare med flera böcker i sin backlist kan det bli en hel del pengar, för andra kanske det skramlar in några tusenlappar i bästa fall. Oavsett vilket innebär det här att man som författare måste ha örnkoll på sin ekonomi. Om större delen av årets inkomst betalas ut under en månad måste man lära sig att fördela den över lång tid. Det gäller också att ha pengar över till den skatt som så småningom ska betalas på pengarna. Har du bränt allt till jul blir det garanterat svårt att hitta skrivro i februari. Om du inte själv är duktig på ekonomi är det en bra idé att ta hjälp av din bank, skattemyndigheten, en revisor/ekonom eller någon annan yrkesperson med koll för att skapa någon sorts stabilitet i ett jobb med stor osäkerhet.

    Det är svårt som författare att beräkna sina kommande inkomster och förlagen ligger länge på dina pengar innan de betalas ut. Det är också omöjligt att veta hur mycket en bok kommer att sälja. Mitt tips är att inte göra några glädjekalkyler.

    De enda säkra pengar du kan räkna med som författare är förskottet du får för en bok, den s.k. garantisumman. Normalt sett beräknas förskottet på förlagets försäljningspris (f-priset) på halva den tänkta upplagan. Räknar man med att boken ska sälja 5.000 ex bör författaren alltså få intäkterna för 2.500 ex i förskott. Förskott betalas vanligen ut i samband med manuslämning, men det finns varianter. Ibland kan författaren till exempel få en del av summan vid påbörjat manus, ibland betalas en del ut vid publicering. En garantisumma behöver man inte betala tillbaka även om det visar sig att boken säljer mindre än exemplets 2.500 ex.

    Det är få författare som kan försörja sig på sitt skrivande. Det krävs en relativt hög och regelbunden produktionstakt, många läsare (förstås) och helst utlandsförsäljning. Mitt råd till dig som drömmer om att bli författare är därför att vara realistisk. Att få sina böcker utgivna är en sak, ett liv som heltidsförfattare en annan.

    PS. F-priset ligger runt halva bokens pris i bokhandeln, men stora variationer finns.

  • Lite mer om författarekonomi…

    Ämnet författarekonomi engagerar, kanske för att det talas ganska lite om hur verkligheten ser ut. Å ena sidan föreställer vi oss den fattiga poeten på sitt dragiga vindsrum, å andra sidan bästsäljaren som vältrar sig i pengar. De allra flesta som skriver hör dock inte hemma i någon av dessa ytterlighetskategorier. Jag skulle gissa att den genomsnittlige författaren försörjer sig på annat än sitt skrivande. Bara ett litet fåtal kan försörja sig på författarstipendier och ett lika litet fåtal går runt på sitt skrivande.

    Personligen tror jag att författare är som folk är mest. Man vill ha det hyfsat bra och ett visst mått av trygghet. Det är därför jag råder den blivande författaren att tona ner sina förhoppningar när det gäller ekonomi. Det tar många år och flera böcker innan man har en rimlig chans att avgöra om skrivandet räcker till en försörjning. Och även om du skulle skriva en superhit tar det flera år innan pengarna börjar rulla in. Så, lite trist råd kanske, men don’t quit your dayjob!

  • Är man som författare egen företagare eller anställd av förlaget?

    Svar: Aldrig anställd. Alla författare jag känner har egna företag, men det finns säkert en massa som inte har det också. Hur pengar betalas ut i de fallen vet jag dock inte. Som egen företagare gäller samma sak som i alla andra branscher, dvs att man betalar skatt och sociala avgifter på pengarna man får in.

  • Hur är det med biblioteksersättningen?

    Svar: Jodå, några ören per utlån blir det. Har man skrivit många böcker så kan biblioteksersättningen bli betydande. En framgångsrik barnboksförfattare eller en populär deckarförfattare kan med viss förväntan invänta höstens besked. För de allra flesta är ersättningen dock så liten att pengarna, istället för att betalas ut, samlas i en pott som sedan används till stipendier.

  • Hur mycket man tjänar på en bok?

    Det finns inga sådana fasta summor. Idag är allt en fråga om förhandlingar. Som okänd debutant kommer du inte i närheten av Leif GW Perssons villkor. Så är det bara. Men mellan tummen och pekfingret då? Tja, 25-30 kr för en inbunden bok och en femma för en pocket. Finns bättre, finns sämre. Och då talar vi företagspengar, dvs bruttointäkt som du betalar skatt och sociala avgifter på. Utlandsersättningar är ofantligt mycket mindre, bara några kronor för en inbunden bok. Och sedan gäller andra villkor för ljudböcker och e-böcker. En jäkla röra faktiskt, mycket svårt att överblicka.

  • Om skapandets tre nivåer…

    Ännu en ineffektiv dag i lyan. Beklagade mig för vännen Lina att jag pratat bort större delen av dagen i telefon. Hon tittade oförstående på mig: Men varför svarar du i telefon när du ska jobba? Tja, vad svarar man på det? För att … för att … för att det ändå gick så sopigt att jobba.

    Förresten måste jag korrigera mig själv. Ineffektiv är fel ord. I själva verket var det en av de där dagarna när skapandet skedde på en mycket icke-konkret nivå. Och, nej, det är ingen bortförklaring. Allt skapande sker nämligen på tre nivåer. Först formar vi energimönstret, därefter tankemönstret och till sist går vi ner i det konkreta görandet. Det är mycket viktigt att respektera den här ordningen, utan att först forma energierna bakom det vi praktiskt åstadkommer blir det skapade själlöst och oinspirerat. Resultatet av tankekraft och framtvingad effektivitet snarare än ett uttryck för din naturliga kreativitet och skaparanda.

    Lämna hjärnan utanför i första skedet och låt det ta den tid det tar (somliga idéer tar åratal på sig att formas på energinivå och bearbetas i tankefasen). Det bästa sättet att ge skjuts åt energierna är att ge dem tid och utrymme. Först därefter har vi användning för ett redskap som disciplin. Men ju mer vi försöker fuska bort det kreativa grundarbetet, att öppna oss för inspirationen, desto mer behöver vi luta oss mot disciplin och andra mentala strukturer. Upplever du dig instängd i ditt skrivande är mitt råd att därför ta dig en funderare över om du låter de kreativa energierna flöda som de ska.

  • Om många bäckar små…

    Ska man få ihop en hel roman måste man inse att det är de många små stegen som gör det. Ingen skriver tjugo sidor på en dag (även om kollegor till mig har nämnt den siffran …). Det är genom att dag efter dag efter dag, vecka efter vecka, sätta sig vid datorn och nöta på, om så bara en sida åt gången, som det till slut blir en bok. Tro inget annat.

  • Om den inre kritikern…

    I Bodil Malmstens bok Så gör jag – Konsten att skriva säger hon:
    När det väl är dags att visa upp vad man har skrivit, så måste det vara resultat av ett val. Skiljetecken, synonymer, vad som helst – allt ska vara ett medvetet val. Det ska inte bara bli. Från början däremot ska det bara bli, i skedet när man ska få ur sig allt ska det egentligen bara handla om lusten och orsaken till att man började, och det ska inte sitta någon dum, pekpinnig person inne i en som ”peckar på”.

    Det hon säger här påminner mycket om ett annat favoritråd från skräckförfattaren Stephen King:

    Skriv med stängd dörr, redigera med öppen. 
    Som jag tolkar det handlar det inte bara om hur man ska förhålla sig till synpunkter utifrån, utan lika mycket hur man ska hantera sin egen inre kritiker. Det finns tillfällen i den kreativa processen då inte ens konstruktiv kritik är konstruktiv. Ibland måste man bara jobba på, ensam och i fred. Men lika viktig som den isoleringen, är det att ta den egna, såväl som andras, kritik på allvar. Detta är den kreativa balansen. Känner jag att det jag skrivit inte duger måste jag fråga mig varför. Vad är det som inte är bra? Vad kan jag göra åt det? Jobba vidare, ge dig inte! Att ständigt klappa sig själv på axeln är måhända en mysig snuttefilt, men det gör dig inte till en bättre författare. Då är självkritiken en betydligt pålitligare partner. Men se till att sätta upp gränser för denna många gånger övernitiska medarbetare!

  • Vad gör du när ångesten över skrivandet sätter in på allvar? När du bara VET att du inte kommer att kunna skriva en rad till, och att de sidor du redan skrivit är smörja, att det inte håller, att det är tokigt, omöjligt… eller drabbas aldrig du av dylika HEMSKA tillstånd?

    Svar: Jodå, jag vet vad du talar om … Som jag ser det finns det tre sätt att bemöta det här tillståndet.

    1. Inse att jag är värdelös och därmed sluta skriva.
    2. Intala mig själv att den kritiska rösten bara är en ondsint skapelse av min egen underutvecklade hjärna och alltså inte värd att ta på allvar.
    3. Gilla läget. Inse att det jag skriver just nu förmodligen är rätt ruttet, men också att det är så en skrivprocess ser ut. Man sitter inte i månader, ibland år i sträck och är genial i varje tangenttryckning. En text är någonting levande som man förändrar om och om igen. Det är som att måla i olja, man lägger till och fördjupar i flera lager. Grunden kan vara pinsamt plain, det vet en författare, och är man en bra författare tar man konsekvenserna av det och JOBBAR med sin text.

    Än en gång vill jag hänvisa till Bodil Malmstens citat: Det värsta med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen. Mycket kloka ord.

    För att inte hamna i skrivkoma av de här tankarna får man säga till sig själv: Ja, det kan mycket väl vara så att det jag skrivet nu är ren smörja, men jag får ta tag i det sedan. Nu skriver jag vidare. Det är det bästa råd jag ge.

  • Vad gör en agent och vilket ansvar har författare och agent mot varandra? Har alla en agent? VILL alla ha en? Kommer man plötsligt på att NU vill jag ha en agent… eller ringer det trettiåtta agenter på en dag och frågar om man vill bli deras? Ja, hur funkar det egentligen?

    Svar: Agentens roll kan se lite olika ut, men vanligtvis representerar de författaren både i Sverige och utomlands, och representationen omfattar ofta bok- och ev filmrättigheter. Kontrakt, avtal och införsäljning är den stora biten när agenten arbetar med en redan etablerad författare. När de tar sig an outgivna författare handlar det om att matcha dessa med rätt förlag och se till att de kommer ut över huvud taget.

    Agenten är alltså författarens representant, med de samarbetar också med förlaget/förlagen – och driver på när det behövs – för att åstadkomma en så bra försäljning och marknadsföring som möjligt. Agenten är också behjälplig vid exempelvis förlagsbyte. Dels kan de själva föreslå ett byte om de inte tycker förlaget gör ett tillräckligt bra och aktivt jobb för författaren, dels kan de hjälpa författaren om denne inte trivs eller av annan anledning vill byta förlag.

    Agentens affärsidé är alltså att bistå med hjälp kring den här typen av formalia så att författaren ska kunna koncentrera sig på det han eller hon är bäst på – förhoppningsvis skrivandet. För denna tjänst tar agenterna provision på intäkter, förskott och royalty, som de förhandlat fram.

    Det finns också de agenter som hjälper författaren med själva texten, men det vanliga är att det jobbet sköts av förläggare och redaktör på förlaget. Dock är det en stor fördel om agenten är bevandrad i den litterära världen. I kontakten med utländska förlag är det viktigt att kunna placera in en författare på kartan, något som lättast görs genom att referera till andra kända namn. Agenten bör självfallet också ha läst de böcker som han eller hon förväntas sälja in!

    Författaren och agenten skriver ett avtal sinsemellan som reglerar provision, omfattning etc.
    Idag har många författare agent eftersom många säljer utanför landets gränser. Med olika format – pocket, ljudböcker, e-böcker m.m. – är det också många avtal på hemmaplan som ska förhandlas och bevakas. Arbete som kräver tid och uppmärksamhet från skrivandet. Det är också en knepig situation som författare gentemot förlaget att å ena sidan vara tuff förhandlare och å andra sidan känslig konstnär. Då är det skönt med någon som kan ta den ena rollen. Det är dock inte alla författare som har agent, och väldigt få debutanter. Faktum är att det kan vara nästan lika svårt för en debutant att hitta en agent som ett förlag!

    Som bransch är de litterära agenturerna i Sverige en rätt ny och därmed, dessvärre, en ganska omogen företeelse. Något som (enligt mig) märkts på diverse ”barnsjukdomar”. Själv har jag haft flera olika agenturer, men varit långt ifrån nöjd alla gånger. För de första fyra böckerna skötte jag mina egna förhandlingar, men det skulle jag aldrig orka med, vilja eller kunna idag. När relationen författare/agent fungerar som den ska är agenten en mycket viktig pusselbit i det annars ganska ensamma och isolerade författarlivet, men av egen erfarenhet vet jag att det också kan kärva och när relationen inte fungerar tar det mängder av energi och fokus från det egentliga arbetet. Så mitt råd är: Fundera över om du verkligen behöver en agent. Om du gör det, välj noga.

  • Vilka är de största skillnaderna på att skriva skönlitterärt och skriva facktext?

    Svar: Det finns ju olika typer av facklitteratur, alltifrån ren faktatext till det som brukar kallas narrative nonfiction, alltså en text som visserligen inte är skönlitterär men som har kvaliteter som skapar en läsupplevelse liknande den skönlitterära. Den stora skillnaden för mig i mitt icke-skönlitterära skrivande, är att det inte finns en röd tråd baserad på en handling att följa. Jag måste skapa en textlogik med andra medel i stället. Till exempel genom att introducera begrepp i en viss ordning så att texten hela tiden bygger vidare. Har jag infört begreppet A i första kapitlet, kan nästa kapitel innehålla begreppen A och B, det tredje kapitlet A, B och C osv. Struktur och logik blir således mer väsentligt i den här typen av text. Å andra sidan behövs struktur i högsta grad också när man skriver skönlitterärt, men på ett annat sätt. Där utgår den hela tiden från handlingen. I exempelvis Den magiska gnistan har jag istället använt strukturen för att presentera mina tankegångar på ett begripligt sätt.

    Givetvis påverkas också språket av det jag skriver. Jag formulerar inte ett mail till en kompis på samma sätt som jag skriver ett brev till en myndighet. Detsamma gäller typen av bok jag arbetar med. Däremot har jag ju en grundton i mitt skrivande som är min särart, och som lyser igenom i de flesta sammanhang. Att vara författare handlar mycket om att just hitta sin egen särart. När man lär sig att skriva är det bra att pröva olika tekniker och olika genrer, men målet är att hitta sin egen röst och att förfina den efter bästa förmåga.

  • Kan du tipsa om någon bra skrivövning?

    Svar: För många år sedan gjorde jag ett program som hette Grönska i P3. Ett av inslagen var att jag läste ett avsnitt ur en ”sommarföljetång”. Varje dag var det ett nytt kapitel ur en påhittad bok i olika genrer (inte mycket till följetång …). Det kunde vara en ungdomsbok à la Vi Fem, något ur Vita serien, en gotisk äventyrsroman, en sexy western, något höglitterärt etc. Det var mycket roligt (om än något tidskrävande) att leka med språk och genre på det sättet.

    Är du intresserad av att skriva – testa själv som en övning! Ett annat sätt att ”gymnastisera” sitt språk är att härma andra författare. Pröva att skriva som Jonas Gardell, Camilla Läckberg, Kerstin Ekman, Selma Lagerlöf eller någon annan favoritförfattare. Överdriv gärna för att hitta olikheterna. Det paradoxala när man medvetet härmar någon annan är att man kan få syn på sig själv på ett tydligare sätt i kontrasten som uppstår.

  • Om testläsare och sådant man redan vet…

    Det är intressant att få synpunkter utifrån. En duktig, uppmärksam och välvilligt inställd testläsare kan påpeka svagheter i texten som slunkit igenom alla egna granskningar. Ändå är det ofta så att de kommentarer jag får av mina testläsare nästan alltid handlar om stycken jag innerst inne vet att jag på något vis slarvat över. Ibland för att jag inte haft mod att döda ”en darling”, ibland för att jag inte mäktat med det extra tankearbete som krävs för att göra texten kristallklar. Eftersom den bok jag skriver på nu (Den magiska gnistan) inte är en skönlitterär text är det extra viktigt att varje resonemang är analyserat och genomtänkt, att jag helt enkelt vet vad jag håller på med. På så vis finns det ingen ”artistisk frihet” att gömma sig bakom i en facktext. Både svårt och på sätt och vis befriande.

  • Om att stå ut…

    Ge inte upp skrivandet för att du tycker det du gör suger. ALLA tycker det periodvis, och ibland är perioderna låååååånga. Men så plötsligt, mitt i allt kämpande, slitande och gnetande, mitt i allt hårt arbete utan något flow i sikte så långt ögat når, så är det plötsligt något som släpper. En mening finner sin plats, en tanke länkar samman fragment. Det flyter det igen.

  • Om att redigera…

    Fick detta motto från min förra förläggare och det har etsat sig fast i mitt sinne. Alltid lika användbart:
    When in doubt – delete!
    Påminner mig om det inte bara dagligen utan stundligen nu när jag redigerar tredje storvändan av min text. Jag sitter där och pillar med ord hit och dit, flyttar och ändrar fram och tillbaka, tills jag kommer på varför det inte blir bra. Hela stycket ska ju bort! Otroligt befriande att kill your darlings. Som att rensa ut de där oanvända felköpen i garderoben, oavsett hur mycket de kostade och oavsett hur bra ”det hade kunnat bli”. Förlösande.

    Jag tänker på redigeringsfasen som olika reningsbad för texten. För varje gång man återvänder blir filtret allt mer finkornigt. På slutet är det ett enstaka ord, en valör eller till och med bara en flyktig känsla man korrigerar. Men än så länge är filtret fortfarande ganska grovt. Jag byter ordning på kapitel, jag stryker hela stycken, jag hittar ställen med samma innehåll. Texten krymper, men jag vet vilken känsla jag vill åt. Klarhet.

  • Om målbilder…

    Det är intressant med målbilder. Jag tror de fungerar, men inte genom att vi kopierar andras framgångar. Däremot kan man genom lite detektivarbete använda en målbild för att söka kärnan i det man själv önskar. Du kan till exempel ha som målbild att ta emot en Oscar i Hollywood, men vad är det du egentligen drömmer om? Att bli sedd och bekräftad? Att få ägna dig åt teater? Att arbeta med något kreativt? Att klä dig i vackra klänningar? Att arbeta i USA?

    Börjar du fundera på vad i din målbild som attraherar dig så kan du få en massa spännande ledtrådar till din egen utveckling. Istället för att bli avundsjuka på andra människors framgångar kan vi använda dem för att lära något om oss själva. Vad är det i den där framgången som väcker din längtan? Vad saknas i ditt liv? Vad vill du ha mer av? Vad vill du utveckla? Vilka steg kan du ta för att komma närmare din dröm?

    Inte minst det sista är viktigt, det är de där stegen vi tar som gör hela skillnaden.

  • Om konstruktiv kritik…

    Har tagit hjälp av min far med nya boken. Ämnet är väldigt speciellt och det finns inte många jag kan konsultera, han är en av få. Idag satte vi oss ner och diskuterade det senaste kapitlet jag skickade till honom. Jag hade verkligen bett om kritiska kommentarer så inget ont om responsen, men det är alltid tufft att sitta mitt emot ”djävulens advokat”. Ni vet den där personen som ställer urjobbiga frågor om vad man egentligen menar och hur man har tänkt. Det är å andra sidan sådana frågor som gör att man vässar sina resonemang och täpper till luckor. Ibland är det ju faktiskt så att man ”slarvar över” saker i en text för att man inte riktigt orkar tänka till eller för att man inte tror att någon annan ska göra det. Det är mycket bra att då ha örnögon som bevakar det man gör.

    Var inte rädd för kritik så länge du har chans att ändra och förbättra. Tacka och ta emot uppriktig åsikter från människor du respekterar (även om de har en avvikande åsikt). Undvik försvar, du behöver inte övertyga någon. I slutändan är det ändå du som väljer vad som ska stå i din text.

  • Tänkte höra om du har något bra tips på hur man stannar upp och njuter av att ens första bok är på väg till tryck och verkligen blev utgiven och inte låter skräcken för vad folk ska tycka ta över? Och hur man stannar upp i det och inte jagar vidare med nästa bokidé direkt?

    Svar: Ja du, svårigheten att stanna upp och njuta gäller ju inte bara i den här situationen. Det är vår nu, snart är det maj och all grönska kommer att explodera – hur stannar man upp och njuter av det?  Vissa människor är bättre på det här med mindfulness än andra, så mycket kan man ju konstatera. Är du en en driven person med mycket rastlös energi så är det svårt att stanna upp och säga ”Här var det skönt, här stannar jag ett tag!”. Jag tillhör själv den kategorin så jag vet hur knepigt det är. Fördelen är att man får mycket gjort, nackdelen förstås att det blir så lite tid över att njuta av det.

    Att tvinga sig till njutning fungerar dåligt, likaså att låtsas som att skräcken inte finns där, men man kan ju alltid förstärka det som är bra. Så ofta som möjligt säga till sig själv: Jag ska ge ut en bok och det är fantastiskt! Folk kommer att tycka olika om den, och det är okej. Jag vet att jag har gjort mitt bästa.

    När det gäller nästa bokidé, så finns det inget som säger att det ska gå si eller så lång tid innan man börjar på en ny kula. Låt lusten styra dig! Om den redan är där – go for it! Om den smyger sig på först när boken är utgiven och det lugnat sig runt omkring, vänta då tills dess. Utan lust ska man inte göra någonting, allra minst skriva bok.

    Men en sak är viktig när man får en bok utgiven – fira! Verkligen. Fira när manusest är klart, fira när den är antagen, fira när den kommer ut. Det är viktiga milstolpar i en lång och seg process, som dessvärre inte alltid kröns med euforiska recensioner och hundratusentals jublande läsare. DU måste se till att fira DIG – glöm inte det!

  • Hur kommer man igång med skrivandet?

    Svar: Att skriva en hel bok är ett jätteprojekt, det kan ta flera år att genomföra och tusen är de gångerna längs vägen som det känns övermäktigt, som det man skriver är för dåligt, som att man bara vill lägga av. Att vilja skriva en bok och att verkligen göra det är därför två helt olika saker. En mycket viktig egenskap för en författare är således självdisciplin. Ingen annan kommer pusha dig att skriva. Det är du som är både kreativ uppfinnare, noggrann administratör och bister chef.

    Men för att skriva en bok krävs förstås mer än disciplin. Först: en idé. Det behöver inte vara en hel handling med början mitten och slut, kanske har du bara en scen eller en bild att utgå från, men du måste ha känslan av att där finns en historia att berätta. En första mening behöver du också. Det är där allt startar. Be om den om du inte har den ännu. Jag lovar, den dyker upp när du minst anar det!

    Ett bra språk behöver du också. Med bra menar jag ett språk som är funktionellt för det du vill skriva. Somliga författare använder språket först och främst för att berätta en histora, det är då viktigt med effektivitet, flyt och driv. Andra lägger tonvikten på själva språket som en del av läsupplevelsen eller kanske till och med som enda poängen med läsningen. Gemensamt för alla är dock att ingen kommer orka läsa din bok om den är dåligt skriven. Med det menar jag slarvigt, klyschigt, fyllt av upprepningar, korrfel etc. Språket är författarens enskilt viktigaste verktyg och det måste behandlas med respekt vilket sätt man än skriver på och oavsett genre.

    Till sist, och detta är nog det viktigaste enligt mig, krävs LUST. Lusten är det som ska bära dig igenom hela arbetet, som tar dig över de där dikena med mörk och sörjig det-här-är-bara-skit-känsla som – och detta kan jag garantera – kommer förr eller senare. Det finns egentligen bara en ersättare för lusten och det är en stark känsla av nödvändighet. Du måste helt enkelt skriva, come what may.

    Mer konkret än så blir inte mitt svar på hur man startar. Du måste uppfinna din egen process, hitta din egen metod (det finns oändligt många om det är någon tröst) och känna efter om din lust är tillräckligt stark. Inte förrän du är klar vet du om det var så. Många är de påbörjade och halvfärdiga manus som blivit liggande i ett av de där dikena längs vägen utan tillräcklig lust och disciplin att lyfta dem därifrån.

    Många frågar mig hur man skriver en bok, hur man börjar. Mitt svar är att jag inte har något svar. Om du ska skriva en bok så kommer du att göra det, om inte kommer det förbli en dröm du kan ta till när tillvaron känns trist. Om jag bara hade tid så skulle jag skriva en roman … Endast det färdiga resultatet visar vilken sort du tillhör.

    Jag ska väl också tillägga att jag har flera kollegor som startat sitt skrivande med hjälp av skrivarkurser. De kan säkert vara bra, men också för skrivarkurser gäller att du måste ha det egna inre drivet för att det ska bli något. Alla som går kurser blir inte författare, det är ett som är säkert.

  • Lite mediaträning…

    Några råd apropå en författarintervju jag hörde på radion.
    1. Utgå inte från att den som intervjuar dig är en idiot.
    2. Utmåla inte journalister i allmänhet till dina fiender.
    3. Påstå inte saker om den som intervjuar dig som inte stämmer.
    4. Tacka inte ja till en intervju om du inte är beredd att tala om det som står i din bok.
    5. Förbjud inte journalisten att tala om sådant du själv helst vill mörka/skäms för/inte är nöjd med (se tips nedan istället).
    6. Uppträd inte gapigt, otrevligt, oförskämt.
    7. Sätt inte upp regler för hur andra ska läsa din bok, vad de ska uppleva och vilka slutsatser de ska dra.

    Några tips:
    1. Tar journalisten upp sådant som du inte vill tala om. Svara på frågorna ändå, men lägg ingen energi i svaren. Om du visar starkt engagemang, även om det är ett negativt sådant, ökar du bara journalistens intresse och han eller hon kommer vilja ställa fler frågor och gå djupare i ämnet – precis motsatsen till vad du vill. Spar istället din energi till det du vill prata om. Visa passion, engagemang och glöd, bjud på extra information så är chansen betydligt större att journalisten kommer att vilja prata om samma sak som du.
    2. Be ditt förlag om coaching om du är ovan vid media eller förväntas tala om något du känner dig obekväm med.
    3. Tacka nej till alla sammanhang du känner dig osäker på.

  • Jag läser en utbildning och nu har vi börjat prata om skrivregler av olika slag Vad man får och inte får skriva. Talspråk etc. Jag blev lite förvirrad av detta. Ett bra språk i en bok behöver väl inte vara skrivet med regler för att vara bra, kan man gå utanför gränserna?

    Svar: Självklart behöver man inte följa skrivregler i en bok! Men om man väljer att gå utanför reglerna bör man göra det medvetet och med en tanke, annars blir det ju bara dålig svenska och det är varken nyskapande eller njutbart att läsa. Ett bra exempel på böcker skrivna utanför de vanliga reglerna tycker jag är Jonas Hassan Khemiris böcker.

    Det kanske är som med konstnärer, först när man ”kan” måla kan man börja experimentera med formen.

    Eller så är det inte alls så. Kanske kan man skriva precis som man vill och förmår, bara man gör det bra. Fast, ärligt talat, jag skulle bli galen om jag blev tvungen att läsa en bok där ”de” och ”dem” användes på fel sätt.

  • Hur vet man att det man skriver är bra? Jag kom just ut ifrån ett ”flow” där jag fick ner ett ganska bra sjok med text. Men… åh, jag vet inte om jag är ett geni eller någon som borde lägga författardrömmarna åt sidan.

    Svar: Också som erfaren författare tycker jag det kan vara svårt att avgöra min texts kvalitet, framför allt utan tidsmässig distans till den. Att skriva med flyt kan vara en indikation på att man fått ihop något riktigt bra, men det behöver inte vara det (kolla bara med alla som efter en blöt kväll skrivit ”geniala” texter och sedan fått slänga rubbet morgonen efter).
    Att det går trögt är inte heller det en pålitlig indikator på att det man skriver skulle vara dåligt. Ibland kan det vara just då man presterar som bäst. Kanske en tröst för alla de gånger man svettas över sin text och karvar bokstäver som ur en hård klippa. För det har jag i alla fall lärt mig med åren, och inte minst med den senaste boken (Någonstans inom oss), att det går att skapa flyt och lätthet i en text utan att känna flow när man skriver den. Lättläst är inte detsamma som lättskrivet!

    Mitt råd är att inte fundera så mycket på de enskilda delarna i texten medan du håller på med den. Skriv på istället, och gå sedan tillbaka och se helheten. Låt gärna texten ligga till sig lite. Skapa distans och avstånd. Bli din egen läsare.

    Dessutom, som jag har påpekat många gånger, så tycker jag du ska låta någon du litar på läsa texten, men först när du är klar. Välj en person som är välvilligt inställd till dig, som gärna ser dig lyckas och som önskar dig framgång, men som samtidigt vågar vara ärlig nog att hjälpa dig dit genom att också påpeka dina brister som författare.

    I mitt fall är det min man Lasse som är min kritiske, men välvillige läsare. Han läser oerhört mycket skönlitteratur, har studerat litteraturvetenskap och jobbar själv, i viss mån, med texthantering. Utmaningen i det samarbetet är att han inte tillhör mina läsare. Han skulle med andra ord aldrig läsa mina böcker om jag inte bad honom. Det gör att han ibland (läs: alltid) är en onödigt hård kritiker. Jag väljer ändå att låta honom läsa först av alla eftersom jag vet att han är den enda av mina testläsare som vågar vara så rå mot det jag gör.

    En läsare av den sorten är guld värd. De kommer att säga saker du inte vill höra, men som du ändå innerst inne anar stämmer. Lyssna, torka tårarna och sätt igång och redigera!

  • Plockar du ibland ut stycken och sitter och pular med i romanen eller är det alltid en typ av sammanhängande skrivande du gör? Då tänker jag inte så mycket på själva redigeringen utan när du är mitt uppe i boken och skriver vidare på historien.

    Svar: Jag skriver kronologiskt, alltså från pärm till pärm. Jag behöver sammanhanget för att skapa en scen. Det handlar också om textens rytm som jag skapar genom att ”känna in” var en scen slutar och en annan börjar. Men jag vet många författare som plockar ut stycken och skriver i en icke-kronologisk ordning. Alla sätt som funkar är bra!

  • Hur gör du för att behålla fokus i skrivandet om du har massa andra saker att göra? Händer det att tankarna vandrar iväg när du sitter och skriver och hur gör du i så fall för att komma tillbaka det du gör just nu? Eller är du alltid 100% fokuserad för att det just är skrivtid som du har avsatt?

    Svar: Åh, tänk om jag kunde svara att jag alltid är 100% fokuserad när jag har skrivtid! Men så är det förstås inte. Att vara fokuserad är en ständig kamp med distraktioner. Det viktigaste är förstås att verkligen avsätta skrivtid. Gärna längre sammanhängande perioder. Min ställtid är ganska lång, så ett skrivpass på bara ett par timmar funkar inte. För mig tar det ett par timmar av fnulande hit och dit innan jag kommer igång.

    När jag ska skriva försöker jag också att rent fysiskt avgränsa mig så mycket som möjligt. För det första går jag hemifrån, och i min skrivlya har jag inget internet (ja, nuförtiden har man ju förstås sin smartphone med sig överallt ….). Det hjälper mig att fokusera. Tystnaden och avsaknaden av yttre intryck gör att jag lättare kan höra och se historien jag skriver. Det är lite svårt att förklara, men en dialog är sällan något jag ”hittar på”. Snarare är det något jag avlyssnar och antecknar. Som en film jag ser och samtidigt återberättar. Fast jag är också medregissör. Jag kan byta ut ord, ändra tonen och flytta på möbler om jag kan motivera att det blir bättre så.

    Ju lugnare jag har omkring mig, desto större är chansen att känna in nyanser och detaljer, och desto mer får jag gjort. Ett telefonsamtal kan bryta koncentrationen för flera timmar framåt. Förmodligen borde jag stänga av den också mao, men ibland är det ju rätt skönt att bli störd också…

  • Hamnar du i ”flow” ibland när du skriver, och hur i hela världen kan man frammana det som yrkesarbetande författare? Knep?

    Svar: Det där med flow är intressant. Tänk om det gick att köpa för pengar – wow, vilken produkt i så fall!

    Att skriva, eller göra något annat i flow är att tappa uppfattningen om tid och rum. Det är att vara så absorberad av det man håller på med att inget annat existerar i stunden. Tänk ett barn som leker, minns du själv hur det var att vara så uppe i något? Timmar kan försvinna utan att man ens märker dem. Det är ett – i brist på bättre ord – gudomligt tillstånd när gränserna för vem man är suddas ut och man blir ett med sin uppgift. Att arbeta i flow är sannerligen fantastiskt och en verklig gåva för den som får uppleva det. Vi har alla möjligheten, ändå är det få förunnat att uppleva det mer en sällsynta ögonblick. Varför, kan man fråga. Jag tror vi är för splittrade för att ta emot flow när det kommer. Vi är hela tiden med en del av hjärnan någon annanstans, och är bara delvis fokuserade på det som sker i ögonblicket. Flow förutsätter ett icke-splittrat medvetande.

    Jo, visst har jag arbetat i flow. Många gånger. För mig hänger det nära samman med att vara inspirerad, att ta emot inspiration från en källa som jag upplever som utanför mig själv. Det handlar också om glädje, att verkligen älska det jag håller på med i stunden.

    Men … Kan jag frammana det? Nej. Tyvärr. Jag är en av alla dessa splittrade människor som bara i sällsynta stunder förmår släppa tankarna på allt runt omkring. Alltid är det några parallellspår som rör sig i huvudet: Vad ska vi ha till middag? Vad menade hon med det där? När måste jag åka för att hinna? Ja, ni kanske känner igen tjattret…

    Skulle jag ändå ge något råd, så är det först och främst: Gör det du längtar efter. Där längtan finns, finns också fröet till det som kommer ge både dig själv och andra mest glädje.
    Och så några rent praktiska råd som jag själv försöker följa: Stäng av de distraktioner som du i det yttre har kontroll över: telefonen, mailen, facebook … Förklara för din omgivning att du inte vill bli störd, sätt tidsgränser om det underlättar. Uppsök en ostörd plats. Börja med en kort meditation (behöver inte vara krångligare än att blunda en minut och lyssna till din egen andning), och förklara för universum att du är på plats, redo att hugga i.

  • Hur känns det att släppa en bok?

    Svar: Kul och lite läskigt. Nu kan vem som helst tycka vad som helst, i vilket sammanhang som helst. Den kan rekommenderas av en entusiastisk bokhandlare, likväl som den kan dissas på en tjejmiddag. Den kan hyllas i en fin recension, eller avfärdas av en besviken läsare. Och det finns inget jag kan göra för att påverka det.

    Vad som är viktigt för mig i den rädslan, är att bottna i känslan av att jag faktiskt gjort så gott jag kunnat. Det är det enda skydd jag kan svepa mig i. Jag har skrivit den bok jag fått till mig att skriva, jag har tecknat ner historien efter bästa förmåga, och jag har putsat och polerat på texten tills jag inte förmådde mer.  Jag kunde helt enkelt inte ha skrivit en bättre bok. Det betyder förstås inte att andra måste tycka att den är bra. Somliga kommer att älska den, andra kanske kommer tycka att den är rena skräpet. Det är inte den roligaste biten att lära sig hantera som författare, men så är det: ALLA kommer ALDRIG att älska det du gör. Hur trevligt det än vore.

    Bortsett från den här rädslan är det en fantastisk känsla att hålla i sin bok första gången. Verkligen känna den, bläddra lite och se alla de välbekanta orden – men på ett helt nytt sätt. Jag brukar känna en väldig stolthet. Inte för att jag har skrivit världens bästa bok (eller så har jag det), utan för att jag faktiskt har genomfört något som är mycket svårt.

  • Vad kommer du att ge dina barn för råd om de (i vuxen ålder) vill bli författare?

    Svar: Haha, klipp dig och skaffa dig ett riktigt jobb! Nej, kanske inte. Men jag skulle nog råda dem att göra annat först, eller åtminstone parallellt. Plugga, resa, jobba med olika saker. För att bli författare behöver man livserfarenheter, det räcker inte bara med talang. Sedan går det ju inte att bestämma sig för att bli författare. Man kan bestämma sig för att skriva, men att bli – att arbeta som – författare innebär mer än så. Få jobbar heltid och försörjer sig på skrivandet. Tänk bredd, skulle jag säga. Skriv, men gör annat också. Låt livet veckla ut sig så som det är tänkt

  • Om att presentera sin bok för andra…

    Som författare behöver man ganska ofta presentera sin bok i olika sammanhang. Det kan vara på ett bibliotek, för bokhandlare och inköpare, internt på förlaget, för betalande publik på en ”Bokens dag”, på bokmässan, i en intervju etc. Oavsett vilket sammanhang det är syftar en sådan här muntlig dragning till att väcka nyfikenhet. Målet är att alla som lyssnar ska vilja gå hem och läsa. Men en presentation syftar också till att visa vem du är – annars kunde ju vem som helst berätta om boken. Försök därför att vara så personlig du kan och känner dig bekväm med.

    Ett viktigt sammanhang är förlagets säljkonferens, en dragning för alla dem som ska jobba med boken i nästa led: sälj, marknad och pr. Det brukar handla om tio minuters prat. Inte mycket, så det gäller att ha koll på vad som är väsentligt att förmedla. Förlagets personal hinner förstås inte läsa alla titlar de ska jobba med på en säsong därför bör man hjälpa dem med en kortfattad beskrivning av innehåll och tema. Ju tydligare desto bättre. Typ: Det här är en kärleksroman, en bok om försoning och om att inte stanna i det förgångna. Det där är inte alltid så lätt som det låter. Att sammanfatta sin text är svårt, och det kan vara bra att ta hjälp av sin förläggare för att hitta rätt beskrivning. Vad som inte är så lyckat (i några sammanhang) är att gå in i för mycket i detaljer, karaktärer och förvecklingar. Sådana kommer ingen ihåg ändå. Får du trettio böcker presenterade för dig på en dag så flyter till slut allt ihop.

    Ta fram det som är unikt för just din bok, det som skiljer den från andra i samma kategori. Typ: Rebecka älskar verkligen sin man och vill göra allt för att reparera deras förhållande, problemet är bara att Rebecka är död … (Någonstans inom oss) En annan sak som brukar vara uppskattat av dem som lyssnar (oavsett typ av presentation) är att berätta om hur boken kom till. Hur fick du idéen och hur utvecklades den? Det finns ju något magiskt över den där första gnistan, försök att minnas hur den kom till dig.

    Rent generellt kan jag väl också säga att det alltid är bra att bjuda på sig själv. Finns det en personlig koppling till boken, något du själv upplevt som inspirerat dig, så berätta gärna om det. Och försök att berätta så levande du kan. Låt dina karaktärer bli verkliga personer när du talar om dem, först då blir de intressanta för andra. Och undvik högläsning, det är bara i undantagsfall det funkar.

  • Gör du någongång långa uppehåll när du inte håller på med någon bok och vad du i så fall gör då?

    Svar: Ärligt talat, det är väldigt sällan som jag inte jobbar. En bok har en lång förberedelsetid innan den finns ute till försäljning, så även om jag inte skriver eller redigerar kan jag till exempel bearbeta en idé. Fundera, utveckla och bolla tankar med andra. Det är ju ett mer lågintensivt arbete, men utan det så blir ingen bok till! Jag kan också ha en period då jag är ute och föreläser/signerar. Det sker ofta de närmaste månaderna efter att boken kommit ut. Precis innan och i samband med att den släpps brukar det också vara intensivt arbete med press och media. Inte helt sällan lappar dessa olika aktiviteter också över varandra. Åtminstone om man har en utgivningstakt på en bok varje eller vartannat år.

    Men det händer trots allt att jag tar helt ledigt ibland, även om det inte är ofta. En höst, efter att ha släppt två böcker på ett år, gav jag mig själv ledigt i flera månader. Inga krav alls. Det var SÅ skönt! Jag träffade kompisar, lärde känna nya, var ute och fikande och var supersocial, red, tränade, lagade god mat, följde impulser i största allmänhet och försökte hämta kraft och intryck från så många håll som möjligt.

    Att vara författare är att skapa något konkret som kan delas med andra. Att vara rädd om sin lust, och att bejaka inspiration och kreativitet är med andra ord helt nödvändigt i det här jobbet! Ger man inte tid och rum åt det så sitter man snart där och stirrar på en blank skärm…

    Dagens författarråd: Går det trögt med skrivandet? Gör något annat!

  • Om att ändra och ändra och ändra i sin text…

    Efter tusen vändors redigerande med ständigt nya ändringar sa min redaktör:
    ”Lägg rödpennan tre steg bort så att det blir en ansträngning att göra en notering. Och lägg tillbaka pennan efter avslutad kommentar. Annars kommer du hålla på och ändra i all evighet bara för att det GÅR att göra det.”

  • Hur blir man författare?

    Svar: Det finns mycket att säga om det, men jag tror det bästa svaret jag hört är:
    Låt bli om du kan.

  • Om att se sina brister och stå ut med dem…

    Pratade med min favoritkollega om hur det är att förhålla sig till en text man inte är nöjd med. Att känna textens potential och samtidigt uppleva sin oförmåga att leva upp till den.
    För min del är just detta det svåraste med författaryrket. Att känna mina egna begränsningar i skapandet, att uppleva min egen medelmåttighet och ändå inte ge upp. Hur klarar man det? Jag tänker att det handlar om själva strävan. Att alltid försöka. Försöka jobba med en blick utanför sina ramar och sin uppfattning om vem man är och vad man kan. Skrivandet är en process som ständigt förändras. Vill du utvecklas som författare kan du inte stanna i din bekvämlighetszon. Inte om du vill utvecklas som människa heller, för den delen…

  • Hur gick det till när du blev författare?

    Svar: Jag hade synts och hörts en hel del i radio och tv när jag bestämde mig för att skriva en bok. När jag kommit ungefär halvvägs berättade jag i en intervju (som egentligen handlade om något annat) att jag höll på med ett manus, men att jag inte hade något förlag. Dagen efter hörde en förläggare på Forum av sig och sa att de var intresserade av att läsa när jag var klar. Ett smart drag av dem för när jag var färdig skickade jag in manuset till just Forum. Efter bara några dagar ringde de och sa att de gärna ville ge ut romanen, På det fjärde ska det ske.

    Jag var på dagis och hämtade barn när de ringde och förläggaren berättade vad jag skulle få i förskott – 50.000 kr – och att den skulle ges ut året därpå. Jag hade absolut ingen koll på förlagsvärlden eller bokbranschen över huvud taget, så jag tackade ja. Med den kunskap jag har nu skulle jag förstås ha låtit fler förlag läsa och eventuellt komma med bud. Det var hur som helst en mycket märklig upplevelse. Å ena sidan tvivlade jag aldrig på att det jag skrivit skulle bli en bok, å andra sidan var det helt overkligt när jag fick beskedet. Jag tror vi firade på något sätt när jag kom hem, men jag minns faktiskt inte riktigt.

  • Jag håller på med en bok, har du något tips för att inte tappa sugen längs vägen?

    Svar: För att hålla mig inspirerad när jag skrev bara för min egen skull, utan förlag och utan någon som bett mig att göra det, så brukade jag dagdrömma om boken. Hur den skulle se ut, vad som skulle stå på baksidan och hur författaren skulle presenteras. Utan de drömmarna tror jag inte att jag skulle orkat skriva så där i blindo i ett helt år.

    Så det får bli dagens författartips: Se din bok framför dig. Fantisera konkret. Låt det där virrvarret du har i datorn för en stund få ta fysisk form, få pärmar, försättsblad och ett urtjusigt författarporträtt! Formulera svar på frågor från nyfikna journalister, berätta om boken som om den redan finns. Se dig själv mingla på bokmässan tillsammans med dina författaridoler. Och, vänta nu, är det inte du som tar emot Augustpriset där uppe på scenen också…

  • Om att krångla till det för sig…

    Någon kanske undrar om det här med att jag först nu, när manuset är färdigskrivet, bestämmer vad det är min huvudperson egentligen jobbar med. Är det en bra metod, kan man ju fråga sig, att hålla fakta öppna så länge i skrivprocessen. Svar: Nej. Helt värdelöst. Ger en massa merjobb och krångel som jag hade sluppit om jag jag haft alla fakta på bordet från början. Men det hade jag inte. Så kan det också vara ibland.